Try to see.
Det är svårt just nu, för jag känner mig borttappad. Jag vet inte vem jag är. Jag oroar mig för saker som ligger ett år bort i tiden, sånt som gör mig stressad. Jag har dåligt samvete, och jag slits mellan att vilja och inte vilja. Ena stunden är jag glad och jag sprudlar, för jag tänker positivt och jag planerar, sen sjunker jag ihop och tappar viljan. Jag känner hur jag glider ner i de där svarta hålet. Det är så mycket enklare att vara där nere och deppa istället för att tag sig själv i kragen och kämpa uppåt.
Hej Moa.
Ditt inlägg påverkar mig...på alla sätt.
Jag tycker absolut inte om att en sådan ung person som du ska ha så tunga tankar.
Tonåren är jobbig, på många sätt och jag msåte erkänna att det har tagit mig lång tid att acceptera och förstår många saker i mitt liv, och alltför sent på många plan.
Jag hoppas verkligen att du har någon att prata med, i din omgivning.
Sänder dig en superkram!!!
Ta hand om dig.
Du är inte ensam om att känna som du gör. Jag förstår precis vad du menar. Man vill att alla ska tro att man mår bra och är glad, fast man mår sämst och inte har någon ork kvar. För det blir bäst så. Om ingen vet. Eller ja, det är vad man tycker. Men innerst inne vet man att man verkligen skulle behöva prata med någon. Eller bara gråta ut i någons famn. Trots att det skulle vara sjukt jobbigt. Man vill inte visa sig svag för de som alltid trott att man är stark. Jag förstår hur du känner, för varje dag låtsas jag som att allt är helt utmärkt. När det inte är det. Det känns liksom som att man kommer bryta ihop och dö. Men ändå känner man att man måste fortsätta låtsas vara stark. Inbilla sig det.
Du är inte ensam om att känna som du gör. Jag förstår precis vad du menar. Man vill att alla ska tro att man mår bra och är glad, fast man mår sämst och inte har någon ork kvar. För det blir bäst så. Om ingen vet. Eller ja, det är vad man tycker. Men innerst inne vet man att man verkligen skulle behöva prata med någon. Eller bara gråta ut i någons famn. Trots att det skulle vara sjukt jobbigt. Man vill inte visa sig svag för de som alltid trott att man är stark. Jag förstår hur du känner, för varje dag låtsas jag som att allt är helt utmärkt. När det inte är det. Det känns liksom som att man kommer bryta ihop och dö. Men ändå känner man att man måste fortsätta låtsas vara stark. Inbilla sig det.
